Vuxna som aldrig ”blir gamla”

Jag har funderat på hur det kommer sig att jag håller fast så hårt vid mina intressen från då jag var yngre. I min barn- och ungdom var jag lyckligt lottad med många härligt barnsliga vuxna omkring mig, och det här tror jag är hemligheten bakom att man med både gott samvete och härlig entusiasm kan ägna så mycket tid åt sin hobby även som vuxen.

Först var det farsan som introducerade mig i modellvärlden med friflygning och linjestyrda flygplan. Och under en annan period var jag helt inne på att dygnet runt, knåpa ihop detaljrika plastmodeller som med lite tur till och med vann nå´n lokal utställning. Men det är just flygplanen som hängt kvar som ett härligt intresse som inte verkar ta slut.

Flera vuxna omkring mig, när jag var yngre (alltså farsor - morsorna var nog inte lika imponerade), signalerade inte att det var barnsligt eller på något sätt tokigt att hålla på med t ex rc-modeller, i vilken ålder man än var i, utan det uppmuntrades till max. Det kunde förstås resultera att min favoritplastmodell för tillfället, plötsligt var helt färdigbyggd - av farsan - när jag kom hem från skolan. Kanske inte så kul då, men i efterhand förstår jag att det var arv och miljö som överfördes. Att man faktiskt fick bygga modellplan även fast man var vuxen.

I släkten fanns även farbror Ove, en modellflygare av rang i Östersund - som jag minns det - och dessutom en hjälte då han jobbade i stans största - och enda - modellhobbyaffär; Korg-Olles, samt att han ritade modellflygklubbens logga som dessutom lever kvar än idag. Jag minns att jag som 10-åring i mitten av 70-talet var grymt imponerad av hans radiostyrda helikopterprojekt, och med facit i handen är jag än mer imponerad nu, då det såklart krävdes stort tålamod, tid och kunskap för att själv bygga en rc-helikopter vid den tiden.

Sedan har vi pojkårens ”bästpolare” Mickes farsa; Lelle, som var lite av en uppfinnare och hjälpte oss grabbar med våra små projekt samtidigt som han och hans bror själva byggde egenkonstruerade radiostyrda modeller. Jag minns speciellt en ganska stor J37 Viggen, som byggdes under en sommar. Det här måste också ha varit i mitten av 7o-talet och ingen större kunskap fanns om dylika byggen, i alla fall inte i Östersund.

    Förväntansfulla fick vi följa med på den första provflygningen , och vid den här tiden var det ”trial and error” som gällde för hemmabyggen då man inte var bortskämd med varken lärare/elevkabel eller simulatorer, och ganska snart efter start gick Viggen i hårt backen, men redan efter nå´n vecka fanns ett nytt bygge att följa från första parkett.

I dag kan jag bara lyfta på hatten och tacka de inblandade farsorna och förebilderna, som då var i den ålder jag är nu, för den inspiration som dom definitivt är skyldiga till och som förhoppningsvis räcker livet ut, och jag tänker ofta på vikten av att försöka överföra det till (eller iallfall försöka uppmuntra till ngn typ av modellhobby hos) den yngre generationen.

Tack pappa Nattas, halvfarbror Ove och Lelle!